lördag, december 09, 2006

Wild n´ fresh

Jag har fått en ny favorit restaurang, sosse tänket har förlorat ett stort slag i Sverige men de har inte gett sig och efter att ha lagt ett gäng första förband och tänkt ett tag så fortsätter nu LO som vanligt med att sätta en restaurang i blockad, föreningsfrihet, individens egen vilja och en ung kvinnas dröm är skit samma. Kollektivavtal ska de ha!

Ingen ska minsan få göra som dom vill i sossarnas och LOs sverige. Det finns nog inget som gör mig så förbannad, härligt att Fredrick Federle och Maria Kornevik-Jacobsson visar sitt stöd. Sedan kommer HRF ordförande och kräver att regeringen ska be om ursäkt för Federleys uttalande. Man ska tydligen inte tycka som man vill i LO sverige.

Jag kan tänka mig att jobba i sektorer där LO är det ansvariga faket men aldrig att jag kommer bli medlem i en organsiation som vill vara släkt med organsiationer i Sicillien.

5 kommentarer:

Anonym sa...

parterna befinner sig inte i samma förhandlingsposition, facket använder sig inte av våld, varför man inte kan prata om tvång i sammanhanget efter gängse definitionsmetoder. även arbetstagare måste ha inkomster, men att arbetsgivaren kan spela arbetstagare mot varandra är det tyst om. om ett stort företag använder sina ekonomiska resurser för att prisdumpa ett mindre är det också tvång även om det sker inom ramen för konkurrensverket. det sker ju varje sekund. det är väl bra om parterna på arbetsmarknaden kan enas om samma villkor. annars får man ju de facto en låglönespiral. det här har högern hämtat från USAs 40-50 tal där man allvarligt stukade facket som inte har återhämtat sig från förtalskampanjerna sen dess. men det är ju dit ni vill. högern hatar ju jämlikhet det är ju inget konstigt med det. det är ju ni som förlorar på den.

Anders Dahlberg sa...

Jag tycvker självklart att det är arbetsmarknadesn parter som ska bestämma vilkoren, arbetsgivaren och arbetstagaren.

I ibland är arbetstagaren representerat av facket eller motsvarande ibland själv. Detta är upp till varje individ att bestämma. I detta fall så har människorna valt att representera sig själva och både företaget de jobbar på och de själva blir straffade för detta, av facket.

Facket har gått ifrån att representera arbetarna i Sverige till att representera sig själva, på deras vilkor. Mycket tråkigt!

Facket ska inte välja när arbetstagarna ska ha kolektivavtal det ska arbetstagarna göra.

Ganska enkelt. Allt är inte svart eller rött det finns mycket skimrande människotänkande grönt i världen också.

Green sa...

Det är säkert fler än jag som varit en smula agiterade de sista veckorna på grund av den mediebild som målats upp av konflikten kring salladsbaren Wild n´Fresh i Göteborg. Diverse så kallade liberaler har tagit chansen till sedvanlig facketbashing med varierande framgång. Jag tror ibland att dessa inte riktigt vet hur en marknad fungerar (och inte fungerar), och att de inte riktigt förstår att "arbetsmarkanden" inte är som vilken marknad som helst. Arbetsgivarna är tydligen som vilka konsumenter som helst enligt vissa så kallade liberaler, så att priset på handens och tankens arbete helt och hållet bör styras utav principen om utbud och efterfrågan. Konsekvensen av detta är att lönerna framförallt inom LO-yrken hela tiden kommer att utsättas för en hård och brutal konkurans genom att utbudet på arbetskraft alltid kommer att vara stort. Lägger man där till högerns vision om en kraftigt minskad offentlig sektor, en sektor där målet med verksamheten idag är att tillfredställa behov och inte skapa vinst åt ägaren, har man ett recept för hur man skapar ett orättvist och ojämlikt samhälle. Man kan även som "liberal" hävda att marknadensprinciper inte fungerar när människor blir "varor" på en (arbets)"marknad". Detta insåg även tidiga liberala tänkare som Adam Smith, och framför allt den föga liberaka politiska ekonomen Karl Marx, som kanske är bekant för vissa. En människa som säljer sin "arbetsktraft" säljer också i någon mån sig själv, och kan därmed inte betraktas som vilken "vara" som helst. Därför behövs starka fackföreningar, för att hävda den svagare partens intressen i en ojämlik förhandlingssituation. Starka fack innebär en viss begränsning av marknadens principer om utbud och efterfrågan, en begränsning som vi socialdemokrater inte haft svårt att acceptera eftersom som ser en grundläggande skillnad mellan människa och ting. Det senare finns till för det förra, och inte tvärtom! Det handlar inte om att skapa "offerbilder", men det är helt enkelt som så att kollektiva överenskommelser är sköra skapelser och det gäller att alla ställer upp. Faller en faller alla, därför kan man inte acceptera att arbetsköpare väljer och vrakar i avtalsformer och tar det som passar just dem. Vad som passar alla parter bestäms bäst i centrala förhandlingar, inte över en kopp kaffe med chefen efter arbetstid. Om man hävdar alla människor lika värde, kanske man borde förstå att även människor i egenskap av arbetare också är människor. Varför är det så att individer som går ihop och organiserar sig kring sina gemensamma intressen alltid ses som ett hot av den politiska högern? Vad det i botten handlar om är den eviga frågan om avvägningen mellan frihet och jämliket i västerländsk debatt. Det är i synen på avvägningar mellan just frihet och jämliket som vad som är "vänster" respektive "höger" märks tydligast i den politiska debatten. Vi från vänster kommer att föredra jämliket, och i de allra flesta fall argumentera för att det i ett orättvist samhälle gäller att stärka de jämliketsskapande krafterna. Facket är en sådan jämlikhetsskapande kraft. Vänster kommer följdaktligen att stödja fackföreningsrörelsen. Men världen ser som bekant annorlunda ut idag i jämförelse med världen i vilken arbetarrörelsen föddes. Jämlikhet är en närmast utrotningshotad art i det politska vokabuläret, och i en mångkulturell och globaliserande värld tycks "frihet" vara vägen framåt. Detta för att det är så förtvivlat svårt att komma överens om grundläggande värden i ett sådant mångkulturellt samhälle. Den beryktade tidsandan är liksom på högerns sida idag.

Anders Dahlberg sa...

Green, ditt inlägg är något klipp och klistra som jag inte tänker besvara eftersom det inte alls rör det jag skrev om.

Anonym sa...

Kollektivavtalens historia går tillbaka till 1906. Då erkände arbetsgivarna de fackliga organisationernas rätt att teckna kollektivavtal mot att de fackliga organisationerna erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Med detta som grund har Sverige valt en väg där lagstiftning om t ex minimilöner undvikits, till skillnad från flertalet andra länder. I stället har anställningsvillkor och löner reglerats genom kollektivavtal, som också garanterar en fredsplikt och en hanteringsordning vid oenighet som inte belastar det vanliga domstolsväsendet och där kostnaderna för rättstvister belastar de inblandade parterna, inte samhället.

Under tiden från denna överenskommelse har Sverige genom demokratiska beslut instiftat skyddslagar för anställda, t ex lagen om anställningsskydd, arbetsmiljölagen, semesterlagen, föräldraledighetslagen, studieledighetslagen m m. Den välfärd som svensken åtnjuter i form av semester, sjukersättning, pension och så vidare är alla frukterna av att de anställdas organisationer lyft dessa frågor och sedan kommit överens med både arbetsgivare och samhälle. Det är heller inget tvång att ta emot dessa förmåner - man kan avstå från sjukersättning, semester, pension m m om man vill och har råd.

Fredsplikten i kollektivavtalen har också hållit Sverige fritt från stora, för både näringslivet och samhället, kostsamma konflikter. Detta har lett till en säkrare grogrund för näringslivet, ett tryggare arbetsliv för den anställde och därmed vinster för både företagare och anställda.
Jag förstår inte problemet och jag är rädd för att mycket prestige nu färgar salladsbarsägarens förhållningssätt. Jag är dessutom övertygad om att kompetensnivån spelar en stor roll.

Givetvis har HRF också prestige att förlora och inte bara HRF. Både salladsbarsägarens möjlighet att stå utanför kollektivavtal och HRF:s aktioner för att försöka tvinga salladsbarsägaren att teckna kollektivavtal eller gå med i sin arbetsgivarorganisation för att på så sätt omfattas av ett hängavtal är helt lagliga enligt svensk rätt. Detta har ingenting med de anställdas fackliga medlemskap eller inte fackliga medlemskap att göra. Jag är inte heller anhängare av kollektiv bestraffning, även om den i detta fall är laglig. Att sedan de fackliga organisationerna behöver förnya sig är en helt annan fråga. Den förnyelsen behöver också svenskt näringsliv och samhället i övrigt.

Den svenska modellen och därmed den svenska samhälls- och näringslivsekonomin bygger på kollektivavtal, inte på lagstiftning, och då får svenska företagare anpassa sig till det. Om inte, så får arbetsgivarorganisationerna verka för lagstiftning och det gör de inte. Därför att den svenska modellen gynnar näringslivet och företagen, vilket också konstateras i rapporter från tunga internationella ratingaktörer. Att alla parter agerar på likvärdiga villkor motverkar också sned konkurrens.

Trots lagen om anställningsskydd och kollektivavtal så är Sverige ett av de länder där arbetsgivaren lättast och billigast kan göra sig av med folk. Så länge arbetsgivaren följer vissa regler. T o m kommuner struntar i att följa Arbetsdomstolens beslut och betalar en ganska ringa summa i böter istället. Detta gör den svenska modellen ännu mer unik.